Misstro

Du får ej glädjen mycket tro,Om störas grymt ej skall din ro:När den sitt skönsta skimmer bär,En irisbåges sken det är,Som glänser mycket underbartOch bleks och slocknar mycket snart.

Ett korthus, plötsligt blast omkull!En liten glimt af solens gullSom släcks i idel gråa moln!En dagg, som trillar snabbt ur skålnAf blommans kalk och dör i grus!I almars blad ett litet sus!

Du tror dig lyckligt, arma bröst,Men sommarn flytt, det kommit höst.När dina fröjder hopas rikt,Det sker att fort, flyttfågelsliktFörsvinna genom mulnad sky:De samlas alltid för att fly.

När rosen fullt har vecklats ut,Den vissnar snart, dess tid är slut.När springbrunnspelarn högst gått opp,Går obevekligt ned dess lopp.O själ, när mest du sorgfri är,Så vet: just då är ofärd när.