Som blomman

Som blomman spirar blyg i lund,Så spirar sång en lycklig stundUr verklighetens egen grund,Fast, om du litet närmre skådar,Den har i andevärlden trådar.

Som blomman kräfver dikten ljus,Hon trår till sol ur mull och grus,Till sol från himlens fadershus.Hon lider men, hon tager skada,Om ej hon får i sol sig bada.

Som blomman sköljd af daggen står,Behöfver dikten sorgetårOch glädjetår från evig vår.Ja, fast vi smärteregn ej önska,Det gagnar stundom diktens grönska.

Som blomman, när hon bryts i fröjdOch fästs vid barmens liljehöjd,Är åt så älskligt grannskap nöjd,Så säger dikten: flicka, bryt migOch vid din barm, ditt hjärta, knyt mig!