Per Ols Per Erik

Per Ols Per Erik gick i gröna lundenoch tårar, tårar runno på hans bleka kind,och månen sken så blank på himlarundenoch blana dallrade i östanvind.

Per Ols Per Erik satte sej på hällenoch hörde uppå skogens sorgesus,och det var höst, och det var sent på kvällenoch vänligt lyste alla stjärnors ljus.

Han bar en sorgesorg i tankar sina,han skulle dränka sej i Vaina sjö,för dä va slut mä han och Mattssons Minaså nu var bäst att bikta sej och dö.

Per Ols Per Erik geck till Vainastrandenme fickan full av spik å skrot å sten,och säv och näckros gungade kring landeni vågor, vita uti månens sken.

Per Ols Per Erik tog ett hopp i kvällen,så vattnet sprutade i selverglansoch skånkarna stog rakt mot himlapellenå vassen vaggade i böljedans.

Per Ols Per Erik han flöt opp ve näset,när höstens snö i svarta vatten smalt,då låg han nöjd å gungade i gräsetoch låtsade ej om att det ble kallt.

Men de va längesen då detta hände,och nu ä Mina gift å stinn å röd.Per Ols Per Erik nog i graven vände,om han feck skåda den, som vart hans död

Och han har bäst i alla fall i mullen,så tänker Mina och så tycker jag.Han sover sorglös under ogräskullen,och han står opp på domens stora dag.