Konvalescens

Sitt stilla här … jag sveper om dig schalen,Verandan smeks af sommardagens vind,Därnere sorlar bäcken under alenOch dofter susa från den gröna lind.

Du är så blek, så genomskinligt fager:Ack, du var gäst vid dödens förgård nyssOch kindens fina rodnad har en dagerSom tändts af griftegeniens längtanskyss.

Så ljuf, så blid som döende violenDu syns mig än, ditt hufvud sänkes ner,Du ler så svagt som när septembersolenEn stund ur skyars slitna förlåt ler.

Ur blicken röjes bakom spegelglasenEn nyss upplefvad, stilla andesyn.Som stängeln syns i alabastervasen,Så genomskimra djupa minnen hyn.

Hvart buller stör dig än, du ro behöfver;Sitt här och lyss på böljans stilla gång!Dess sus din trötta tinning kanske söfver,Som stilla vaggsång smeker vindens sång.

I går i rullstoln sköt jag dig i parken —Jag, när du vaknar, om igen det gör —Du njöt af allt, af blad och blom på marken,Af himlens blå, af sommarfåglars kör.

Mer rik dig tycktes, mera skön naturen,Se’n du på länge ej fått se dess drag;Den sjuka fågeln, länge stängd i buren,Fick andas luft och kände nytt behag.

Men, plötsligt trött, du bad mig återföraDig snart till hemmet. Du på soffan låg,Musik, musik du ville genast höra,Och Mozartstoner lockade din håg.

Men när du hörde ljuden pärleklara —»Susannas sång» ur kärleksparkens hägn —Det öfvermäktigt blef, du bad »låt vara»,Och i ditt öga såg jag pärleregn.

Du jämt var mild, du nänndes aldrig banna,Nu är du tacksam för den minsta tjenst,En frid från ofvan hvilar på din panna,Som tycks af änglars vingar lätt beglänst.

Du var dem nära, men sin sköna systerDe unnat oss till tröst i mulna dar …O säg oss, säg oss, hulda, att dig lyster,Om himlen vill, för vår skull stanna qvar!

Om någon tid i lundens rika grönskaDu, stadigt lutad mot min arm, skall gå.Vi vända om, så snart du tycks det önska,Vi vandra långsamt, jag tar stegen små.

Se’n läsa högt jag vill för dig om qvällen,Du skall mig hviska hvad du höra vill,Så väl jag minnes dina älsklingsställenOch jag skall stanna när du säger till.

Jag vet! Den sång från Purgatorios dalar,Som alltid synts dig full af stjärnefrid!Om aftonklockans ringning Dante talarOch om pilgrimens trånadssuck därvid.

Så blir det tid att sömnens ängel saktaDitt hår berör med vallmobloramans knopp,Ditt öga sluts. Vid bädden vill jag vakta —God natt, god natt, och vakna ljufligt opp!

Mitt hufvud, hulda, under natten fögaSkall smaka hvilans underbara ro;Ej slummern gärna nalkas vill mitt ögaOch ingen vallmo i min närhet gro.

Den gamla sångaroron skall mig följa —Jag nog det fruktar — till den sista gräns,Då efter färd på djup, på dunkel böljaJag bida får en god »konvalescens».