Rigi

O minns du den stunden, då alphornet ljödOch ut i naturen de slumrande bjöd?Vi gingo i disiga morgonens timmaPå böljande moln och i glesnande dimma;Med pinglande klockor på bergets randSig hjordarna sökte sitt betesland.Bredvid mig du stod på ett klipputsprångAtt bida den dröjande soluppgång.

Och stjärnorna släcktes kring mulna fjäll,Det började ljusna från Appenzell.Då spred sig en blekröd, darrande dager,Som kärlekens vaknande aningar fager,Då trädde ur bristande slöjor framI rosiga skrudarne kam på kamOch »Munkens» och »Jungfruns» eviga isOss syntes ett rodnande snöparadis.

Då höjde sig solen, en glödande boll,Och purprade snöiga sluttningars fåll,Tills plötsligt kring topparnes taggiga nålarHon segrande sände ett skimmer af strålar,Då rispades skyarne flik efter flik,Då syntes i djupet en leende vik,Ljusgrönskande ängar, en skimrande öOch hela de fyra kantonernas sjö.

En morgon skall komma, o barn, då vi tvåPå lefnadens Rigi förbidande stå,Basunen oss väckt till den gryende dagenDå timmen, som fädren oss bådat, är slagen,Vi vandra på molnen, som jaga sin kos,Och morgon i öster slår ut som en rosAtt kärlekens rodnande gloria ströKring andar som stilla bevarat sin snö,

Ur bristande slöjor skall allt träda utOch visa sitt verkliga väsen till slut.De eviga frågor som här ej besvaras —Tillvarelsens Alper — i skimmer förklaras,Från djupen de rispade dimmorna fly,Hvart hjärta blir blottadt från höljande skyDet dagas i dal och på svindlande topp —Och andarnes sol majestätisk går opp.