Det inre lifvet

Hvad helst vi tänke, tale eller göreI yttervärlden, styrd af tingens lag,Det finns en annan värld därinnanföre,Och i den världen bor vårt sanna jag.

Dit leda djupt osynliga kanaler,För oss den oftast är i skymning sänkt,Tills någon gång med mystiska portalerDen skymtar blixtlikt fram och oförtänkt.

Ljuft därifrån gå hymner till vårt öra,När ej det döfvadt är af världens larm,Vi länge glömda barndomsljud då höra,Och själen blir af hemlandstrånad varm.

Där är vårt urhem, är vårt väsens källa.Af dagens snärjgräs öfverväxt den är,Men när dess dolda vågor börja välla,Då vakna hjärtats innersta begär.

Det obeskrifliga blir då förnimligt:Hvad öra än ej hört, ej öga sett,Ett evigt lif, som skymdes af ett timligt,Har Gud åt sina älskade beredt.Ett sällsamt dubbelväsen är oss gifvet,Ibland allt yttre sjunker ned till noll,Vi fylla sysslorna i hvardagslifvet,Men själen verksam är på annat håll.

Vi sköta stilla, men som automater,Hvad stunden kräfver, träget, samvetsgrant,Men världen tycks oss en kulissteater,En högre verklighet är oss bekant.

Långt bak medvetenhetens tröskel döljerI vanligt fall sig andelifvets våg,Ibland den öfversvämmar dock och sköljerMed vårligt flödes svall vår hela håg.

Det käns som varsel. Helga hemligheterStå upp ur bottnen af förborgad älf;En lönndörr finns i vårt gemaks tapeter,Ur lönndörrn träder oss emot vårt själf.

Vårt själf, men ej det själf, som världen danatMed tomma vanors regler dag för dag,Nej, det fördolda själf, som djupt vi anat,Vårt tidsjags grund i ett odödligt jag.

O höga urbild, som emot mig sväfvarMed förebrående och stränga drag,Inför din åsyn bländas jag och bäfvar,Mitt eviga, mitt himlaborna jag!

O, det var dig jag skulle återspeglaI sinnerymdens handling, sång och strid,Och du min gärning skulle ljuft beseglaMed andevärldars onämnbara frid.

Hur har jag vikit af, hur fjärran är jagFrån hvad jag ständigt vara bort, från dig!Missbildningarnas jordelyten bär jagOch med mitt sanna väsen är i krig.

Du är ungdomlig, ren och hög till växten,Jag krympt mot dig, du underbare gäst!Du till min lefnadsbok är ursprungstexten,Som nu är öfverskrifven palimpsest.

Hieroglyfen halft oläslig blifvit,En sämre skrift har öfversuddat den.O, tvätta bort hvad världens flärd där skrifvit,Låt tempeltexten synlig bli igen!

Hvad är naturen, hvad är skogen, strandenOch hafvet med de jämna böljeslag?Ett dunkelt innehåll i mänskoanden,Fast det tycks falla utanför vårt jag.

Med oss befryndad, hörs naturen klaga,Att hon drogs med i mänskans första fall,Ack, träden hviska till hvarann en saga,Förborgad längtan bor i vågens svall.

Beslöjadt andelif är alltet. FjällenEn himmelsk alpvärlds storhet spegla af,Och evigheten hägrar skönt i kvällen,Som stjärnströdd sänkes öfver gränslöst haf.

Den stilla dal, där röda smultron mogna,Är bild af fredad däld i högre rymd.Hvad äro blommorna? Vår själs förtrogna,Fast deras gåtas mening här är skymd.

Förklädda genier, ros och lilja! BådaI blommen här i mänskosyskons vård,Ert rätta väsen skall en gång jag skådaI någon öfverjordisk örtagård.

Den aldrig älskat har, som ständigt finnerEtt uttryck lätt till hands för inre glöd.När hjärtat högsta mått af sällhet hinner,Dör språket bort i känslans öfverflöd.

Den Erosbild, som smyckar springkällsbrunnen,Hvars vågor rusa upp i sats på sats,Betänksamt fingret håller tryckt mot munnenOch står på vakt vid tystnadens palats.

För grunda äro ordens granna kärilAtt innesluta ett oändligt haf.Berör ej groft en vårlig Psyche-fjäril:Ett ord — och blomsterstoftet fallit af.

»Galanteri» har alltid godt om glosor,Förstummad trofastheten ofta blir.Ej smink, men blod har purprat hjärtats rosorOch andakts lilja bär försynthets skir.

Har tvenne älskande du sett? De föraSitt ljufva jollerspråk en liten stund,Men tystna snabbt i stilla fröjd, att höraPå inre stämmor djupt ur hjärtegrund.

O ljufva sång! Jag vet, de lärde säga,Att du af jord allena kommen är,Men deras ord för mig så litet väga,Du är för mig en skimrande mystèr.

Jag vet, ock jag: du jordisk dräkt behöfverOch jordisk färg och jordiskt fast gestalt,Men ej med detta du bekymren söfver,Af jord du undfått mycket, men ej allt.

I jorden rotad, dina fibrer sträckerDu genom jorden ned till dolda land,Dit ändlighetens skumma syn ej räckerOch som ej nås af jordisk klokskaps hand.

O, de, som jämt ditt himlaarf förneka,Ditt ursprung ofvan sol och firmament,Dig aldrig älskat, de med dig blott leka,Men hög ingifvelse de aldrig känt.

Du något jordiskt ämne väljer gärna,Det enkla, det alldagliga jämväl,Men låter rent det spegla himlens stjärnaOch tolkar ytan ej, men tingens själ.

O ljufva sång, min lefnads fröjd och lisa,Ock du från inre världar kommen är.O älskade, min stilla dikt blir visa,När dig mitt hjärtas lof och tack jag bär.

O främling, till jordiska landenDu kom och blef jordisk till skrud,Dock visar du människoandenTillbaka till ljuset och Gud.Du eger i skick,I drömmande blick,I din stämma, hvarhelst den af hjärtan blir hörd,Något drag som förråder din himmelska börd,Om försoning ur pröfvande smärtor du siarOch du snärjer i stoftet ej in – du befriar.

O främling, du väcker vårt minneAf Edens lycksaliga vår,Du smeker vårt innersta sinneMed sägner från gyllene år,Du stannar så kort,Du fort ilar bort,Men du säger, så ofta du synes på jord,Hvad mångtusen ha känt, men ej mäktat ge ord,Du på hemliga frågor ur själarna svararOch du vill ej förmörka vårt lif — du förklarar.

O främling, du älskade, dyra,Som gjorde min ande så varmOch stämde min bäfvande lyra,O slut mig ännu till din barm!Min dag är så långAf mödor och tvång,Men min kväll du med rosor ännu kan beströ.Som i toner jag left, låt i toner mig dö,O min älskade, sorgen blir fröjd, när du talar,Du beklämmer ej sårade bröst — du hugsvalar!