Moirer

Ibland under natten en mumlande sångJag hör ur den gråa antiken,Jag lyss till de åldriga moirernas gång,Som stiga ur skuggornas riken,De sjunga, som fordom, om Labdakos’ ättOm straffet, som följer den trampade rätt.Då ser jag Atrider,Napoleonider,Jag ser, huru Ate förgörarn förgör,Hur Dike skall drabba enhvar, som förför.Så klingar den åldriga visa,Som människan bäfvande hör.Så nära de komma med skräck och med ve,Att, lyst som af blixtar, jag häpenSvartmantlade väsen tycker mig se,Hör fraset af böljande släpen.De sjunga, som fordom, sin stygiska sångHur trotsande håg skall få plikta en gång,Hur gudaföraktetSkall störtas i schaktet,Hur Nemesis samhällsförstörarn förstör,Hur hoppet bedrager, hur lyckan är skör.Så klingar den åldriga visa,Som menniskan rysande hör.Högtidligt de sjunga dock äfven iblandOm ljusa, elysiska ängar,Om Orfevs, som räddar från Akerons strandSin älskling med tonande strängar,Om heligt Eleusis, där soning och bot,Ta saligt de vandrande mysterna mot,Om Psyche, som irrarOch djupt sig förvirrar,Men luttrande vandring till Erebos görOch enas med Eros vid jublande kör.Så klingar den åldriga visa,Som menniskan vördande hör.