Ulfåsa

Ulf Gudmarsons fru ser om sitt husVid Borens blånande vatten,Hon stiger ur bädd förrn dag är ljus,Hon sträfvar sent inpå natten,Hon sköter om man och barn,Hon vistas i bod och kvarn;Om stekarhus och ladugård,Om kryddgårdsörter har hon vård.

Vid spinnrock och slända dagen går,Och tyg till sömnader mätes,Men tanken på Kristi helga sårOch bönen aldrig förgätes.Väl syns hon vid jakt, i dans,Väl älskar hon ståt och glans,Men djupt i hjärtat hörs en röst:Sätt ej till jordens prakt din tröst!

Och kommer från Vallands fjärran kustTill Borens blommande stränderEn lekare, rik på sångens lust,Med klangfull fiddla i händer,Då vaknar vid strängars ljudEn manande längtans bud:Gå till martyrers helga RomSom pilgrim andaktsfull och from!

Ulf Gudmarsons fru i nattlig synVid månens darrande dagerEn kvinna ser stiga ned ur skyn,Till skick förunderligt fager.En krona i hand hon bär:»Du kallad och korad är,Glöm ej för jordens skatter afDen krona dig som barn jag gaf!

»Väl älskar jag Ulf, men till gästabud,Till bägareklang han drages,Och själf utaf nöjen och yppig skrudMin trotsiga själ betages.Min kropp en otämd fåle är,Skogsfågelns vilda håg jag bär,Mitt sinne brusar som en fors,Jag glömmer bort Guds helga kors.

Att icke må slockna vårt himlahopp,Vår gång vi till vallfärd ställa,Vi söka med bedjande hjärtan oppJacobum af Compostella.Vi vilja djupt i bön och botDär sjunka ned vid altarfot:Kom, Ulf, från mjöd och drufvomustEn dödlig dryck är jordens lust.