En svart ballad

Han hittades halvdöd på ängen vid ånav Kärr-Mor på heden och vart hennes sonoch åt hennes fattiga bröd,och växte upp till en träl och dräng,och ängen kallades Hittebarnsängoch Kärr-Mor blev trött och blev död.

Han släpade tungt som en livegen trälsitt arbetes ok, och till kropp och själännu ung blev han gammal och slö.I hans öga jag såg en glimt en gångav den hjälplöses längtan ur jordens tvångoch en törst att få tröttna och dö.

Han talade sällan och skrattade ej,och som fallande sten var hans ja eller nejtill svar på människors tal.Han grävde jord och bar sand och stenoch vilade aldrig värkande benförrän kvällen kom sollös och sval.

Då kröp han ihop på sin trasiga bäddoch gömde sig liksom för mörkret räddi ett kvävande ångestbad.Han vaknade ofta i pärlande svettoch skalv för något han ensam settsom de unga asparnas blad.

Så dag efter dag och år efter årså blodlös, så kall utan fröjd eller tårjag såg honom leva sitt liv.Och tänkte han något, vet ingen därom,ty nära hans hjärta ingen kommed böner, list eller kniv.

Så föll en dag en kvällning senpå hans huvud från berget en liten stenoch gjorde all kvällen till natt.Och sen dess var hans öga virrigt och rött,och hans gång så släpigt och mördande tröttoch hans tal befängt och besatt.

Ej längre bland kärror och jord han sletmen gick på vägar som ingen vetnatt och dag i skugga och ljus.Och en kväll under regntung och svartnande skyjag hört hur han kom till sin barndoms byoch sökte sin mors tomma hus.

Och han fann det - men tomt och öde och stängt,och med trasor och bräder för fönstret hängtoch gården ogräsvild.Och han rev alla bräder och hinder i krasoch stirrade vilt in i rutornas glasoch såg sin egen bild.

"Är det mor!" -Lilla mor, jag vill in till mor!Såg du blixten, som norr över himmelen for?Det blir slagregn - och åskan går.Är det inte du? -Var är du i dag?Det är inte mor - åh, detta är jag -mor är sjuk, mor är gammal och svag!

Hon kan inte gå - hon är gammal och blind,kanske ligger hon ensam på kulen vind -nu - Kärr-Jon, slå fönstret i kras!Och med blodiga händer han rutorna slog,och en ruskig fläkt genom rummet drogöver bitar av krossat glas.

Han stormade trappan till stugans vindmed rodnad av feber och blod på kindoch letade ivrigt omkring.Men intet han fann, blott papper och lumpoch hörde blott västvindens buller och dumpbland bräder och murknande ting.Och han störtade ner under rop och gråtoch i spiseln låg askan, gammal och våtoch av stormen piskad kring.

Genom gapande glugg drev slagregn inoch han grät: "Varför gick du från stugan din?Gick du vilse på Hittebarnsäng?Min far är väl Herren - du mor är jord,och din son till kung med blod är smordvid din gapande, tomma säng."

Hans hjärna gick virrigt kring och kringmed spöken och troll i vinande ring,tills han domnade, sjuk och trött.Tills han kröp ihop i en trashöljd vråoch tog över sig säckar, och mumlade så:"Nu mor må vi sova sött!"

Och borta vid träkyrkan: långt härifrånen fattiggrav gravdes åt Kärr-Mors sonoch vildvide växer invid.Där djupt under gräsen han stillsamt bor,där har han det gott hos jorden och mori en ljuslös och ändlös frid.