Loreley

Jag vet ej, hur skall jag förklaradet vemod mig gripit har?Ej vill mig ur sinnet faraen saga ur forna dar.

Det faller en skymningsdimma,och stilla flyter Rhen,och bergets toppar glimmai aftonsolens sken.

Däruppe en ungmö sitteri underbar skönhetsvårmed gyllne smidens glitteroch kammar sitt gyllne hår.

Hon sjunger, då hon redersitt hår med gyllne kam;den sången tonar nederså väldig och undersam.

Och seglarn i liten julle,han gripes av hejdlöst ve;mot skären han blicka skullemen måste mot höjden se.

Snart, tror jag, böljor välvaöver man och båt sin gång –Loreley, du trolska älva,det gjorde du med din sång.