Sånger på hafvet

Nu vände den skriande måsen mot land.Hell dig, o haf!Nu faller det sista, tyngande band,och i jubel går blicken mot synkretsens randoch möter blott haf, blott haf!Se, den sjunker bakom mig, den blånande kust,låt den sjunka, låt gå, låt gå!Det sjunger inom mig af lif och af lust:Åhej, — åhå!

Nu kyler den hafsborna vinden min kind.Hell dig, o vind!Du är stark, du är glad, du är ren, du är sund,och du blåser hvart stoftgrand från skälfvande mun,låt mig andas dig, vind, till den djupaste grundaf mitt väsen, — blås på, blås på!Hur du spänner mitt segel och kränger min båt!Du är lekfull, du starke, — blås på!Genom tackel och tåg går din hvinande låt:Åhej, — åhå!

Se, hur vågorna komma i hvitskummigt tåg!Hell dig, o våg!Hur du rullar och fräser och skiftar i grönt!Är du ond, vill du brottas, du starke? — Nå, skönt,jag är redo — låt gå, låt gå!Nej, du klappar blott vänligt i sidan min båt,och du lyfter mig lätt och du bär mig framåt,och du kastar en näfve af skum — blef du våt?Gör det samma, låt gå, låt gå!O skölj med din friskhet mitt sinne också!Åhej — åhå!

O frihet, du hafsborna, hell dig, hell!Jag är yr af ditt skummande vin,jag är stark som en man, som ett barn är jag säll,och jag älskar din strålande min.Se, jag reser mig opp, och jag öppnar min famnåt himmel och haf och åt dig,du starke, du glade, — jag sjunger ditt namn,säg, känner du melodin?O tag mig och bär mig i rymden, den blå,och låt aldrig mig komma i hamn!Här, där vindarna blåsa och vågorna gå,dina väldiga vingar omkring mig slå,där du är, där du är, — låt mig vara också!Åhej — åhå!

Vinden somnar, vågen domnar,båten vaggar tungt och trött,solens klot är halft begrafvet, hafvet glänser purpurrödt.

Glansen bleknar, mörkret tätnar,ännu glöder molnets kam,men ur österns port omsider skrider natten sakta fram.

Allt är tyst. Hvad var det? Lyss — ja,genom luften ljöd ett skri,och på spöklikt bredda vingar svingar sig en fågel tyst förbi.

Skall kanhända hem han vändatill sitt bo på öde skär?Hälsa hem! På hafvets sköte möte natten mig beskär.

Mild är natten, luft och vattensmälta samman som i dröm,kring mig ljuder vågens svaga klagan, som ett barns i sömn.

Öfver mig på dunkla stigarbörja stjärnorna sin gång.Slöjan lyfts på nytt som skymde rymden, gjorde himlen trång.

Stödd mot handen, öfver randensamma stjärneglans jag ser,liksom ljusa stänk af fragga vagga sakta upp och ner.

Hvilket vimmel! Hvad är himmel,hvad är haf — hvart för min stig?Stjärnbeströdda för mitt öga höga, djupa rymder öppna sig.

Himlen flammar, hafvet flammar,evigheten står i brand,och jag vet ej hvart jag hastar, kastad i dess vidder utan strand.

Månn’ jag stiger, månn’ jag sjunker?Ingen fruktan i min håg!Liksom skum på vågen bäres, bäres jag på lifvets dunkla våg.

Vågen, som mot stäfven slår,dör till slut i sanden.Månne drömmen också nårtill den fjärran stranden?Rastlöst svallar hafvets barm,rastlöst slår min längtans harm,— sof, min älskling, ung och varm,med din kind mot handen!

Vinden, som min kosa gaf,dör den vid din ruta,må den då en fläkt af hafi din slummer gjuta!Natten är så stor och vid,lyfter öfver rum och tid,

— sof, min vän, må hafvets friddina ögon sluta!

Gåtfullt, såsom hafvets makt,böljande i natten,lifvet mellan oss har lagtstora, öde vatten.Men till våra drömmars bobygga tankarne sin bro,— sof, min älskling, sof i ro,oss förenar natten.

Dofva röster hör jag mumla,hviska, sucka under båten,stela fingrar hör jag famla,bulta, trefva efter nåten,bleka skuggor ser jag samlasig och svänga rundt och tumla,och en ångest mig betager,och det lockar och det drager— nedåt — nedåt!

Ack, jag drömde!Dagen nalkas, matt och däfven,blek är himlen, hafvet äfven,som i slummer vaggar slupen.

Lutande mig öfver stäfvenser jag ner i dunkla djupen.

Se, då stiger där emot mig,susande i sakta färd,som ur djup af gångna tiderhafvets underbara värld.Tusen smala fingrar sträckasupp emot mig, tyckas vinka,tusen bleka ögon blinkagåtfullt mot mig, tyckas gäckas.Sakta stiger det och stiger,stannar för min blick och tiger.

Är det former, är det färg?Formen skiftar; knappast bundenlöses den igen och simmarväsenslös, en lek för stunden,för att så på nytt sig fästapå den slipprigt hala grunden.

Färgen växlar; bäst den glimmar,slocknar den och sammanflytermed det intet, den syns gästa.Allt i skiftningar sig bryteroch hvar skiftning är så fager,men så flyktig, att man vet ejom den skådas, om den drömmes,likt den matta regnbågsdagersom i pärlemusslan gömmes.

Är det verklighet och lif?Bleka som en månskensstrimmaser jag vattenväxter simmautan fäste kring och rörabladen, skälfvande och sköra.Fästade på slemmig bottenväxa djur af sällsam skepnad,liksom fängslade af dödensfasansfulla, stumma häpnad.Kanske döda? Nej, ur sidanarmar sträckas ut försåtligt,munnen flämtar oaflåtligt,och att väntadt rof förvirra

bleka, grymma ögon stirra,ängslande i kall förbidan.

Hvilka sköna sagoskogar!Ser jag icke palmer gungadär i underbara färger?Bladen vagga vallmotunga.Ormlikt sig lianen snärjeromkring stammen, och kring rotenväxa snäckor och koraller,som slafvinnans smycke fallersmidigt öfver mörka foten.Ingen fågel höres sjungamellan bladens trolska galler.Hafvets stumma fiskar simmamellan träden, och från bottenstiga bubblor upp och glimma.

Häpen ser jag, och det är mig,som jag såge lifvets gömda,underbara verkstad när mig.

Som jag såge mörkret lefva,som jag såge kaos trefvaefter former, former famlaefter skönhet, färger skiftasut ur dunklet, drifter samlasig till vilja, väsen lyftasur det väsenslösas djup.

Tjusad ser jag, och det är migsom jag såge verkligt när mighvad mitt eget sinne gömdeinnerst inne, osägbarast,allt hvad fantasien drömdemest fantastiskt, underbarast;minnets sönderbrutna skärfvor,känslor utan viljans ankar,tankens än ej lösta härfvor,grubbel, som ej blef till tankar,hemlig ångest, hemlig lystnad,lefvande i evig tystnaddjupt i hafvets dunkla djup.

Och en längtan mig betager,och det lockar och det dragernedåt — nedåt!

Dagen rinner,synen sjunker och försvinner.Solen upp på fästet skrider,sällsamt stor och sällsamt röd,med en hemsk, fantastisk glöd,som i jordens första tider.

Hafvet, lifvets ättemoder,badar sig i ljusets floder.

Se, där kommer han,den väldige,himmelstormaren,hafsbetvingaren!Bäfvande lyssnahimmel och haftill hans vredgaderöst i fjärran.Rundt kring hans hjässasamla sig molnen,framför hans fötterjaga de hvita,skummande vågor,liksom ett koppeltjutande hundar.Jättelik skrider hanfram genom rymden,skymmande solen.

Mitt refvade segelfladdrar i ångest,böljorna kvida.Då mina blickargå öfver hafvet,dess storhet förfärar.Hvarför dröjer du?Denna väntanär värre än döden!Nu! — — —

De äro kring migde tjutande hundar,rycka mig med isin rasande färd.

Ångestfullt handengriper om rodret.Gäller det lifvet — låt gå för lifvet!Men jag vill kämpa ännu till det sista.

Skummande vågor,rasande rofdjur,är det migsom I viljen sluka?Tjutande, hvinande,lössläppta andar,är det migsom I viljen förgöra?Nej, I jagenständigt förbi migefter ett rofsom undflyr er ständigt.Grip honom, grip honom!Hvilken?Hvar är han?Kommer han undan?Grip honom, grip honom!Eller jagen I blott eder egenhejdlösa roflust?

Vildare blir det,framåt i svindlande fart går färden.

Vågorna söka att kappas med vinden,slitas i bitar och kasta sig framåt,piskas till fragga.Är det kanhända af fruktan I skälfven,flyn I kanhända i vansinnig ångestundan för honom, som är eder herre?Kommer han? Undan — han är er i fjäten,framför er ligger den ändlösa rymden,och på af ångest bevingade fötterkunnen I flykta tills morgon blir afton,afton blir morgon, — hvem räknar väl dagar?Kommer han?Undan!

Ja, nu kommer han,den väldige,liksom jägarenföljer kopplet,liksom dådetpå hotet följer,så förfärande,men så mäktig,att själfva fruktanhan lyfter till glädje.

Ej som ett hungrigtrasande rofdjur,men som den starke,vredgade guden,himmelstormaren,hafsbetvingaren!Dån är hans stämma,luft och vattenäro hans bådatjänande andar.

Ja, nu kännerjag dig, du väldige,skön i din vrede!Nu jag böjer migför din storhet,nu jag gifver migi ditt välde,kämpar ej längre.Väl griper min handännu om rodret,Ne men det är ej af trots,af stolthet blott.

Hell dig,heliga vrede,du som skaparoch som förintar!Tag mig och för migbort genom rymden,liksom ett bladfrån stammen lösryckt!Är det din viljaför du mig kansketill lugna hamnen,— är det din vilja,kastar du kanskeslutligen upp migpå evighetensgrönskande strand.